Nya tag

2012-01-02.

Jag försöker att i början av varje år göra en reflektion över året som gått. Jag har skjutit på det nån dag, men ikväll känns det som precis rätt tillfälle av någon anledning. Jag känner mig lite nere at the moment, men ska försöka att inte låta det påverka inlägget alltför mycket.

Så. Det jag minns av hela första halvan av året är att jag kom mycket längre än jag gjort på väldigt länge. Jag började läsa på heltid på mitt program som förhoppningsvis ska leda till ett njutbart och välbetalt jobb i framtiden. Och gissa vad? Det gick bra. Jag klarade faktiskt av att läsa i ett högt tempo. Och det var verkligen högt. Jag hade läst på halvtid terminen innan, och innan dess var jag sjukskriven i knappt ett år. Att komma tillbaka till heltidsstudier kändes otorligt bra, och jag var stolt över mig själv. Folk omkring mig var stolta över mig oxå.

Jag mådde bra. Kanske inte till 100 procent, men till 80 kanske, om man kan ställa sånt i siffror. Livet kändes hur som helst bra. Jag orkade söka sommarjobb, även om jag inte fick något. Så småningom fick jag också en lägenhet, något som gjorde min tillvaro ännu bättre. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att flytta in i den.

I slutet av augusti började jag plötsligt må väldigt psykiskt dåligt utan någon klar anledning. Det kom som en blixt från himmelen. Nära inpå avled även min farmor vilket gjorde saker värre. Jag saknade henne - gör det fortfarande, även om jag hanterar det bättre nu. Jag tänker inte gå in på detaljer under den här tiden. Många vet redan vad som hände.

Hur som helst. Mitt läge ledde till självskador och jag valde att lägga in mig på sjukhus för att skydda mig själv. Ingen runt omkring mig, och inte heller jag, insåg att jag skulle vara kvar där i 2,5 månader. Det var hårt. Jag var verkligen på botten. Jag hade däremot stort stöd från många håll. Avdelningen svek mig i slutet av min tid där, och jag skulle inte återvända dit och jag så behövde.

Så småningom blev jag bättre och 10 november, dagen innan min 23-årsdag, blev jag utskriven. Det kändes jätteskönt. På min födelsedag firade Linnéa och jag även hennes bemärkelsedag på Heron City och jag fick tillfälle att släppa loss och inte minst ha riktigt roligt. Det betydde oerhört mycket <3.

Jag är väldigt glad att jag var utskriven under jul och nyår. Det gjorde allting så mycket lättare. För första gången firade jag utan farmor, och det kändes vemodigt, för oss alla, tror jag. Men det gick. Jag hade fortfarande min familj, och mina närmaste släktingar, som stått vid min sida under hela sjukhusperioden.

Nu är det januari och jag vet fortfarande inte riktigt hur mina studier kommer se ut. Det beror på om jag kommer in på den halvtidskurs som jag hamnat på reservplats i. Men det löser sig. Jag kommer också flytta in i den lägenhet som stått tom sedan september.

I alla fall, 2011 var stärkande till en början, då mycket positiva saker avlöste varandra. Efter inläggningen på sjukhus har jag fallit tillbaka en bit. Men jag kämpar på, och försöker gå framåt.