Mitt eget
Jag kan inte beskriva hur bra det känns att ha en egen lägenhet. Det är helt fantastiskt. Få en hel lägenhet, två rum till mig själv och ingen annan såvida jag inte tillåter det. Det är helt nytt men helt rätt.
Det finns lite kinks som ska fixas. Linnéa och jag försökte baka paj igår bara för att upptäcka att ugnen inte funkar <:< mejlade hyresvärden igår kväll och de har felanmält ugnen. Förhoppningsvis kommer det någon nu i veckan som byter ut den.
Men fugnerande ugn eller ej, jag trivs sjukt bra i mitt nya hem. :D
Det finns lite kinks som ska fixas. Linnéa och jag försökte baka paj igår bara för att upptäcka att ugnen inte funkar <:< mejlade hyresvärden igår kväll och de har felanmält ugnen. Förhoppningsvis kommer det någon nu i veckan som byter ut den.
Men fugnerande ugn eller ej, jag trivs sjukt bra i mitt nya hem. :D
Utmattad
Jag är så utmattad...alltså det är jätteroligt att flytta till mitt eget ställe, och allting rullar på som det ska, men varje eftermiddag, varje kväll är jag så trött, sliten och orkar ingenting. Samtidigt är jag speedad, för att använda pappas uttryck. Jag vill ha allting gjort på samma gång så att jag bara kan slappna av sen...men...jag borde ta allt lite i taget, eller?
Puh. Jag är så trött ikväll. Var oxå hos en neurokirurg och pratade om min huvudvärk, men han hade inga svar. Det enda jag fick svar på var de blixtattacker jag fick som barn/ungdom. De beror tydligen på en trånghet i lillhjärnan. Det kan opereras bort, men ingen av oss kände att det var nödvändigt i nuläget. Jag har haft en sån attack på typ 8 år och de håller bara i sig i några sekunder.
Jag var spänd inför det mötet, funderade mycket på om jag skulle behöva operera, och vad det skulle innebära. Minnen från käkoperationen kommer tillbaka, och allt som jag var tvungen att gå igenom då, hur den triggade min ätstörning etc etc. Såna tankar. Man blir trött av dem.
Ikväll ska jag mig tidigt. Planerna för imorgon är nämligen dessa:
Gå upp på morgonen, äta frukost, därefter åka till Bauhaus och köpa heltäckningsmatta och lägga in i lägenheten. Därefter ska min säng och eventuellt fler möbler flyttas till mig. Klockan 15 ska jag träffa Natti och Stephi på IKEA där vi ska leva rövare ett par tre timmar. Därefter plockar pappa upp mig och vi åker över med grejerna jag köpt till lägenheten. Efter det, om vi orkar, åka förbi mamma och hämta upp mitt porslin och köra over det till lägenheten.
..och det är väl allt. Är det bara jag, eller känns det väldigt mycket? Men ändå vill jag inte sakta ned. Jag vill ha allt klart så fort som möjligt.
Lördag och söndag ska jag träffa lite vänner, bland annat Sabine som jag inte träffat på evigheter, det har säkert gått 2 år. Det är vad jag behöver, chilla med folk jag trivs med <3
Puh. Jag är så trött ikväll. Var oxå hos en neurokirurg och pratade om min huvudvärk, men han hade inga svar. Det enda jag fick svar på var de blixtattacker jag fick som barn/ungdom. De beror tydligen på en trånghet i lillhjärnan. Det kan opereras bort, men ingen av oss kände att det var nödvändigt i nuläget. Jag har haft en sån attack på typ 8 år och de håller bara i sig i några sekunder.
Jag var spänd inför det mötet, funderade mycket på om jag skulle behöva operera, och vad det skulle innebära. Minnen från käkoperationen kommer tillbaka, och allt som jag var tvungen att gå igenom då, hur den triggade min ätstörning etc etc. Såna tankar. Man blir trött av dem.
Ikväll ska jag mig tidigt. Planerna för imorgon är nämligen dessa:
Gå upp på morgonen, äta frukost, därefter åka till Bauhaus och köpa heltäckningsmatta och lägga in i lägenheten. Därefter ska min säng och eventuellt fler möbler flyttas till mig. Klockan 15 ska jag träffa Natti och Stephi på IKEA där vi ska leva rövare ett par tre timmar. Därefter plockar pappa upp mig och vi åker över med grejerna jag köpt till lägenheten. Efter det, om vi orkar, åka förbi mamma och hämta upp mitt porslin och köra over det till lägenheten.
..och det är väl allt. Är det bara jag, eller känns det väldigt mycket? Men ändå vill jag inte sakta ned. Jag vill ha allt klart så fort som möjligt.
Lördag och söndag ska jag träffa lite vänner, bland annat Sabine som jag inte träffat på evigheter, det har säkert gått 2 år. Det är vad jag behöver, chilla med folk jag trivs med <3
Mitt rum är så stökigt...
Men det är en bra sorts stök! Efter 4 månader börjar äntligen inflyttningen till min nya lägenhet ta form. Pappa lade in nytt golv i hallen/köket och nu står matbordet där och pryder rummet :D Åtminstone hälften av alla möbler står på plats. En bänk och en skohylla ska dumpas oxå, pappa lade in dem i lägenheten ifall att jag skulle vilja ha dem. Och en hel del nytt ska inhandlas. Ett vitrinskåp för att visa upp de underbara kopparna farmor lämnade mig. Hittade ett fint på blocket idag, ska ringa imorgon. Ett badrumsskåp ska köpas, och kastruller. Gardiner ska upp, tavlor ska spikas...ja, det är en hel del kvar, men det är på gång, äntligen, och det känns så bra!
Finfina strumpor
Idag var första gången jag var i min lägenhet helt själv. Har alltid haft någon med mig tidigare, utan något direkt skäl. Det var intressant, men det var så tyst. Ingen TV, ingen musik. Måste göra något åt det när jag faktiskt flyttar in. Jag gick igenom all post - mycket post var det! - och alla saker som pappa tagit med från farmor. Mycket minnen. Farmor lämnade mig underbart vackra små koppar som hon hade inlåsta i ett glasskåp som prydnad. Jag ska nog göra detsamma med dem.
Jag tänkte inte på att jag adressändrat, så att all min post hamnar i nya lägenheten. Det hade varit betydligt enklare om jag kommit ihåg det :P Oh well. Ett paket som jag väntat på låg förstås där (inte mig emot!). Det sägs ju att det känns bra att känna sig fin under, men jag känner mig nu fin om fötterna xD Köpte två par snygga strumpor - ja, strumpor! - av lite finare kaliber^^
Nu lagar jag mat ^^ Sen ska jag slappa resten av dagen.
Jag tänkte inte på att jag adressändrat, så att all min post hamnar i nya lägenheten. Det hade varit betydligt enklare om jag kommit ihåg det :P Oh well. Ett paket som jag väntat på låg förstås där (inte mig emot!). Det sägs ju att det känns bra att känna sig fin under, men jag känner mig nu fin om fötterna xD Köpte två par snygga strumpor - ja, strumpor! - av lite finare kaliber^^
Nu lagar jag mat ^^ Sen ska jag slappa resten av dagen.
Reflektion av året 2011
2012-01-02.
Jag försöker att i början av varje år göra en reflektion över året som gått. Jag har skjutit på det nån dag, men ikväll känns det som precis rätt tillfälle av någon anledning. Jag känner mig lite nere at the moment, men ska försöka att inte låta det påverka inlägget alltför mycket.
Så. Det jag minns av hela första halvan av året är att jag kom mycket längre än jag gjort på väldigt länge. Jag började läsa på heltid på mitt program som förhoppningsvis ska leda till ett njutbart och välbetalt jobb i framtiden. Och gissa vad? Det gick bra. Jag klarade faktiskt av att läsa i ett högt tempo. Och det var verkligen högt. Jag hade läst på halvtid terminen innan, och innan dess var jag sjukskriven i knappt ett år. Att komma tillbaka till heltidsstudier kändes otorligt bra, och jag var stolt över mig själv. Folk omkring mig var stolta över mig oxå.
Jag mådde bra. Kanske inte till 100 procent, men till 80 kanske, om man kan ställa sånt i siffror. Livet kändes hur som helst bra. Jag orkade söka sommarjobb, även om jag inte fick något. Så småningom fick jag också en lägenhet, något som gjorde min tillvaro ännu bättre. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att flytta in i den.
I slutet av augusti började jag plötsligt må väldigt psykiskt dåligt utan någon klar anledning. Det kom som en blixt från himmelen. Nära inpå avled även min farmor vilket gjorde saker värre. Jag saknade henne - gör det fortfarande, även om jag hanterar det bättre nu. Jag tänker inte gå in på detaljer under den här tiden. Många vet redan vad som hände.
Hur som helst. Mitt läge ledde till självskador och jag valde att lägga in mig på sjukhus för att skydda mig själv. Ingen runt omkring mig, och inte heller jag, insåg att jag skulle vara kvar där i 2,5 månader. Det var hårt. Jag var verkligen på botten. Jag hade däremot stort stöd från många håll. Avdelningen svek mig i slutet av min tid där, och jag skulle inte återvända dit och jag så behövde.
Så småningom blev jag bättre och 10 november, dagen innan min 23-årsdag, blev jag utskriven. Det kändes jätteskönt. På min födelsedag firade Linnéa och jag även hennes bemärkelsedag på Heron City och jag fick tillfälle att släppa loss och inte minst ha riktigt roligt. Det betydde oerhört mycket <3.
Jag är väldigt glad att jag var utskriven under jul och nyår. Det gjorde allting så mycket lättare. För första gången firade jag utan farmor, och det kändes vemodigt, för oss alla, tror jag. Men det gick. Jag hade fortfarande min familj, och mina närmaste släktingar, som stått vid min sida under hela sjukhusperioden.
Nu är det januari och jag vet fortfarande inte riktigt hur mina studier kommer se ut. Det beror på om jag kommer in på den halvtidskurs som jag hamnat på reservplats i. Men det löser sig. Jag kommer också flytta in i den lägenhet som stått tom sedan september.
I alla fall, 2011 var stärkande till en början, då mycket positiva saker avlöste varandra. Efter inläggningen på sjukhus har jag fallit tillbaka en bit. Men jag kämpar på, och försöker gå framåt.
Jag försöker att i början av varje år göra en reflektion över året som gått. Jag har skjutit på det nån dag, men ikväll känns det som precis rätt tillfälle av någon anledning. Jag känner mig lite nere at the moment, men ska försöka att inte låta det påverka inlägget alltför mycket.
Så. Det jag minns av hela första halvan av året är att jag kom mycket längre än jag gjort på väldigt länge. Jag började läsa på heltid på mitt program som förhoppningsvis ska leda till ett njutbart och välbetalt jobb i framtiden. Och gissa vad? Det gick bra. Jag klarade faktiskt av att läsa i ett högt tempo. Och det var verkligen högt. Jag hade läst på halvtid terminen innan, och innan dess var jag sjukskriven i knappt ett år. Att komma tillbaka till heltidsstudier kändes otorligt bra, och jag var stolt över mig själv. Folk omkring mig var stolta över mig oxå.
Jag mådde bra. Kanske inte till 100 procent, men till 80 kanske, om man kan ställa sånt i siffror. Livet kändes hur som helst bra. Jag orkade söka sommarjobb, även om jag inte fick något. Så småningom fick jag också en lägenhet, något som gjorde min tillvaro ännu bättre. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att flytta in i den.
I slutet av augusti började jag plötsligt må väldigt psykiskt dåligt utan någon klar anledning. Det kom som en blixt från himmelen. Nära inpå avled även min farmor vilket gjorde saker värre. Jag saknade henne - gör det fortfarande, även om jag hanterar det bättre nu. Jag tänker inte gå in på detaljer under den här tiden. Många vet redan vad som hände.
Hur som helst. Mitt läge ledde till självskador och jag valde att lägga in mig på sjukhus för att skydda mig själv. Ingen runt omkring mig, och inte heller jag, insåg att jag skulle vara kvar där i 2,5 månader. Det var hårt. Jag var verkligen på botten. Jag hade däremot stort stöd från många håll. Avdelningen svek mig i slutet av min tid där, och jag skulle inte återvända dit och jag så behövde.
Så småningom blev jag bättre och 10 november, dagen innan min 23-årsdag, blev jag utskriven. Det kändes jätteskönt. På min födelsedag firade Linnéa och jag även hennes bemärkelsedag på Heron City och jag fick tillfälle att släppa loss och inte minst ha riktigt roligt. Det betydde oerhört mycket <3.
Jag är väldigt glad att jag var utskriven under jul och nyår. Det gjorde allting så mycket lättare. För första gången firade jag utan farmor, och det kändes vemodigt, för oss alla, tror jag. Men det gick. Jag hade fortfarande min familj, och mina närmaste släktingar, som stått vid min sida under hela sjukhusperioden.
Nu är det januari och jag vet fortfarande inte riktigt hur mina studier kommer se ut. Det beror på om jag kommer in på den halvtidskurs som jag hamnat på reservplats i. Men det löser sig. Jag kommer också flytta in i den lägenhet som stått tom sedan september.
I alla fall, 2011 var stärkande till en början, då mycket positiva saker avlöste varandra. Efter inläggningen på sjukhus har jag fallit tillbaka en bit. Men jag kämpar på, och försöker gå framåt.
