Nya tag

Jag bestämde mig nyligen för att samla ihop ett urval av mina dikter fint i en pärm. Det har varit ett kul projekt, eftersom jag mår bra av att gå igenom och fixa och trixa med det jag skrivit. Jag ville ha alla dikter datorskrivna, men skrivaren hemma saknar färg. Jag bestämmer mig för att printa ut några av dem i skolan.

Vad som händer är att det där blir ett fel vid utskriften - jag betalar dels dubbelt för några sidor, dels blir det missfärgningar på papprena. Eftersom jag vill hålla min antologi fin stör jag mig på detta.

Jag går till receptionen i biblioteket och förklarar situationen och ber om att få pengarna tillbaka. Detta är en summa på 10 kronor. Biblioteksmänniskan vägrar. Hon säger att de "inte är ansvariga för sånt" etc etc. Jag säger att jag varit i samma situation tidigare och då fått en återbetalning utan problem. Kvinnan säger att detta i så fall var ett misstag.

En kollega till henne säger att jag ska få pengarna tillbaka. En annan kollega säger att jag inte ska få det. Jag ger inte upp utan insisterar på att jag har rätt.

Till slut går kvinnan med på att ge tillbaka halva utgiften, vilket jag accepterar.  Men.

Jag måste lämna papprena med missfärgningarna till den elaka bibliotikskvinnan. Detta bär mig emot, eftersom det är mina dikter det handlar om, inte ett random skolarbete. Men vid det här laget spelar pengarna ingen roll längre. Jag har rätt i princip och jag tänker inte backa. Så jag ger mina papper till människan.




Varför bemödar jag mig med att skriva ett blogginlägg om det här?


Delvis för att kvinnan i biblioteket var en biatch som bråkade helt utan anledning. Jag bad om 10 kronor tillbaka. Ohnoes. Bibblan går i konkurs. Snart måste hela skolan stänga igen. Jag har ruinerat den svenska utbildningen av unga vuxna. Alla blir arbetslösa och Sverige blir ett u-land mitt i EU.

Eller?

Otrevligheten kan jag släppa. Imorgon bryr jag mig inte om det.

Det som inte känns bra, ett obehag som växt under kvällen, är att den där vedervärdiga människan har dikter i sin hand som jag skrivit rätt ur hjärtat, både när jag varit på topp och på botten. Hon har dem.

Hon skulle lika gärna kunnat ta min dagbok.

Mitt namn stod inte på papprena, och jag sade aldrig att de var mina. Ändå grämer det mig. Jag undrar vad hon gör med dikterna. Slänger hon de bara? Det vore de bästa. Eller läser hos dem? Och vad gör hon med dem sen?

Ok, jag har lagt upp dem på Internet. De finns där för alla att läsa. Men att någon som är en skit som försöker hävda sig själv i sin roll som biblotekarie - att någon sådan har dem att göra vad hon vill med, det känns inte bra.




Argh. Jag kommer kunna släppa det, så småningom. Antagligen ganska snart, men jag är upprörd just nu.

Men just nu känner jag för att byta ut människans kaffekopp mot en giftbägare.