Nya tag

Min tid på Stekarna är över. Efter mina 5 provpass fick jag beskedet att jag inte får sommarjobb då jag inte varit tillräckligt bra. Det känns väldigt tungt, framför allt att jag inte levt upp till deras förväntningar. Ekonomin löser sig, men att ha misslyckats på mitt första jobb suger verkligen.

Hur många av er har hört talas om Amina Filali? Hon var en flicka som blev våldtagen vid 15 års ålder i Marocko. Ett år senare rekommenderade rätten hennes familj att flickan skulle gifta sig med våldtäktmannen för att behålla familjens "heder". Sagt och gjort, familjen tvingade flickan till ett våldsamt äktenskap med mannen som våldtog henne. Till slut såg hon ingen annan utväg än att ta sitt eget liv med hjälp av råttgift.

Amina är inte ett unikt fall. Den här typen av tvångsgiftemål, den allra värsta typen, förekommer i ett flertal länder. Det är fruktansvärt. Amnesty informerar om detta, men så vitt jag vet har de inte tagit upp just det här fallet. Jag följer dem noga, så jag borde ha märkt det, och jag sökte på Amina Filali på respektive hemsidor men fick inga träffar. Kanske känner de att uppmärksamheten över Syrien är mer pressande. Jag vet inte.

Det ska finnas en Facebookgrupp som samlar namnunderskrifter i proest mot lagen som möjliggör detta. Jag har tyvärr inte lyckas hitta den.

En bra artikel om Amina finns på Washinton Post: http://www.washingtonpost.com/world/africa/morocco-outraged-over-suicide-of-rape-victim-forced-to-marry-rapist/2012/03/14/gIQAxBQzBS_story.html

Jag tycker bara det är trsgiskt att Amina var tvungen att ta sitt liv innan hennes fall uppmärksammades.

Jag har fortsatt läsa artiklar och rapporter från Amnesty på olika ämnen, nu senast en informativ rapport om hedersmord och syn på kvinnor som utsätts för sexuellt våld. Jag blir så arg, ilsken och uppgiven av att läsa om dessa kvinnor och hur de behlandas. Läs gärna artikeln, den finns här: http://www.amnesty.se/vad-gor-vi/kvinnors-rattigheter/hedersmord/. Finns intressanta rapporter kring andra ämen också.

Inte nog med det. Idag är det 15 mars, 1 år exakt sedan det syriska folket gick ut på gatorna för att protestera mot den brutala regimen. Det möttes med omåttligt våld och tusentals har dött och ännu flera är skadade. När tar det slut?

Jag läste en längre artikel på Amnestys hemsida där de gick igenom kvinnlig könsstympning; orsaker, tillvägagångssätt, geografin, lagar etc. Det var så hemskt, jag blir så illa berörd. Det är, precis som Amnesty säger, tortyr, men alltför många länder vägrar att erkänna det. Jag blir arg, ledsen, full av vanmakt...det enda jag kan göra är att fortsätta stödja Amnesty i hopp om att de lyckas göra skillnad.

Artikeln finnes här: http://www.slideshare.net/AmnestySverige/kvinnlig-knsstympning

Snörvel, host, host...

Jag som trodde jag blivit fri från min förkylning. Nu rinner nästan massa och hostan blir värre och värre. Urk. Men jag ska ut ändå. I veckan ska jag lämna in jobbansökan lite här och där. Imorgon börjar jag med Sollentuna.

Jag var på möte med Hyresgästföreningen idag, där jag blivit sekreterare. Fråga mig inte hur, jag gick på ett möte och så vips! Så satt jag i styrelsen. Men det är kul.

Hur som helst, frågan på agendan var att ett gäng med ungar skulle få ha filmvisning i våra lokaler. Jättegulligt tyckte jag, men en av gummorna (typ alla i styrelsen är 65+...) sa att tanterna i hennes byggnad kommer gnälla över oreliga ungdomar som förstör området och röker utanför portar bla bla bla bla....hallå, liksom....hon är snäll och så, fixar alltid fika till våra möten, men denna gång var hon en sån där riktigt stereotypisk bitter gammal...ja. Kvinna :P Jag protesterade naturligtvis och då sade hon att jag är för ung för att förstå (ha!). Jag sade att det är bra att någon i min ålder överhuvudtaget är med. Jag fick uppbackning av ordförande som sade att det är därför jag är med i styrelsen! Det var ett roligt möte. Som sekreterare satt jag ganska tyst på förra mötet och antecknade protokoll, men idag var jag verkligen med i diskussionen. Tidigare har jag känt mig lite off när jag är bland så många äldre människor...men nu inser jag att jag verkligen är en tillgång. ^^

Resten av kvällen ska jag bara slappa och försöka bli lite mindre sjuk. Hoppas ni, alla mina darlings, mår bra och lyckas ducka undan dessa förkylningstider. PoK.

Idag träffade jag min mormor och min kusin med familj, däribland lillan Thea, 1 år. Hon är ett riktigt litet charmtroll, knatar runt och upptäcker nya saker att leka med hela tiden. Att träffa mina kusiners barn har alltid varit roligt och små moderskänslor har krupit fram varje gång. Jag tänker alltid på om jag själv vill ha mina små egna eller inte. Idag kravlade Thea upp i mitt knä och skrattade och hade för sig, och jag fick den här känslan att jo - jag vill nog ha ett eget barn så småningom. När man träffar kusinernas ungar såhär ser man ju den fina och roliga delen med att ha barn, alla nätter med oroliga små, sjukdomar och stress finnes ju i ett annat fack. Ändå känner jag mer och mer att det skulle vara så givande att vara mamma.

Hur som helst ligger det i framtiden. Jag vill vara klar med mina studier, hitta rätt pappa, rätt jobb och framför allt vara tillräckligt stabil i mig själv för att kunna ta hand om ett barn. Att träffa mina kusinbarn har verkligen fått mig att fundera kring detta så jag får tacka Becca och Caroline för det ;)

Kram på er alla, hoppas att ni har haft en fin helg ni också.

Det är inte lätt att vara vuxen. Kommer ni ihåg när man var liten och mamma och pappa tog hand om allting? Fast iofs, allt var inte lätt då heller.

Jag har spenderat dagen med att försöka få ordning på mina studier, och framför allt min ekonomi. Hur mycket pengar får jag av CSN? När får jag dem? Vilken kurs kommer jag in på? Jaså den. Näha? Eller? Så förvirrande...och så bostadsbidrag, där man ska räkna med inkomster 1 år framåt, och jag kan inte ens beräkna dem två veckor framåt...hmm.

Nåja. Allt löser sig, men att ta tag i allt vuxenskit är en beyatch.

Hur mår mina kära läsare?

Jag kan inte beskriva hur bra det känns att ha en egen lägenhet. Det är helt fantastiskt. Få en hel lägenhet, två rum till mig själv och ingen annan såvida jag inte tillåter det. Det är helt nytt men helt rätt.

Det finns lite kinks som ska fixas. Linnéa och jag försökte baka paj igår bara för att upptäcka att ugnen inte funkar <:< mejlade hyresvärden igår kväll och de har felanmält ugnen. Förhoppningsvis kommer det någon nu i veckan som byter ut den.

Men fugnerande ugn eller ej, jag trivs sjukt bra i mitt nya hem. :D

Jag är så utmattad...alltså det är jätteroligt att flytta till mitt eget ställe, och allting rullar på som det ska, men varje eftermiddag, varje kväll är jag så trött, sliten och orkar ingenting. Samtidigt är jag speedad, för att använda pappas uttryck. Jag vill ha allting gjort på samma gång så att jag bara kan slappna av sen...men...jag borde ta allt lite i taget, eller?

Puh. Jag är så trött ikväll. Var oxå hos en neurokirurg och pratade om min huvudvärk, men han hade inga svar. Det enda jag fick svar på var de blixtattacker jag fick som barn/ungdom. De beror tydligen på en trånghet i lillhjärnan. Det kan opereras bort, men ingen av oss kände att det var nödvändigt i nuläget. Jag har haft en sån attack på typ 8 år och de håller bara i sig i några sekunder.

Jag var spänd inför det mötet, funderade mycket på om jag skulle behöva operera, och vad det skulle innebära. Minnen från käkoperationen kommer tillbaka, och allt som jag var tvungen att gå igenom då, hur den triggade min ätstörning etc etc. Såna tankar. Man blir trött av dem.

Ikväll ska jag mig tidigt. Planerna för imorgon är nämligen dessa:

Gå upp på morgonen, äta frukost, därefter åka till Bauhaus och köpa heltäckningsmatta och lägga in i lägenheten. Därefter ska min säng och eventuellt fler möbler flyttas till mig. Klockan 15 ska jag träffa Natti och Stephi på IKEA där vi ska leva rövare ett par tre timmar. Därefter plockar pappa upp mig och vi åker över med grejerna jag köpt till lägenheten. Efter det, om vi orkar, åka förbi mamma och hämta upp mitt porslin och köra over det till lägenheten.

..och det är väl allt. Är det bara jag, eller känns det väldigt mycket? Men ändå vill jag inte sakta ned. Jag vill ha allt klart så fort som möjligt.

Lördag och söndag ska jag träffa lite vänner, bland annat Sabine som jag inte träffat på evigheter, det har säkert gått 2 år. Det är vad jag behöver, chilla med folk jag trivs med <3

Men det är en bra sorts stök! Efter 4 månader börjar äntligen inflyttningen till min nya lägenhet ta form. Pappa lade in nytt golv i hallen/köket och nu står matbordet där och pryder rummet :D Åtminstone hälften av alla möbler står på plats. En bänk och en skohylla ska dumpas oxå, pappa lade in dem i lägenheten ifall att jag skulle vilja ha dem. Och en hel del nytt ska inhandlas. Ett vitrinskåp för att visa upp de underbara kopparna farmor lämnade mig. Hittade ett fint på blocket idag, ska ringa imorgon. Ett badrumsskåp ska köpas, och kastruller. Gardiner ska upp, tavlor ska spikas...ja, det är en hel del kvar, men det är på gång, äntligen, och det känns så bra!

Idag var första gången jag var i min lägenhet helt själv. Har alltid haft någon med mig tidigare, utan något direkt skäl. Det var intressant, men det var så tyst. Ingen TV, ingen musik. Måste göra något åt det när jag faktiskt flyttar in. Jag gick igenom all post - mycket post var det! - och alla saker som pappa tagit med från farmor. Mycket minnen. Farmor lämnade mig underbart vackra små koppar som hon hade inlåsta i ett glasskåp som prydnad. Jag ska nog göra detsamma med dem.

Jag tänkte inte på att jag adressändrat, så att all min post hamnar i nya lägenheten. Det hade varit betydligt enklare om jag kommit ihåg det :P Oh well. Ett paket som jag väntat på låg förstås där (inte mig emot!). Det sägs ju att det känns bra att känna sig fin under, men jag känner mig nu fin om fötterna xD Köpte två par snygga strumpor - ja, strumpor! - av lite finare kaliber^^

Nu lagar jag mat ^^ Sen ska jag slappa resten av dagen.

2012-01-02.

Jag försöker att i början av varje år göra en reflektion över året som gått. Jag har skjutit på det nån dag, men ikväll känns det som precis rätt tillfälle av någon anledning. Jag känner mig lite nere at the moment, men ska försöka att inte låta det påverka inlägget alltför mycket.

Så. Det jag minns av hela första halvan av året är att jag kom mycket längre än jag gjort på väldigt länge. Jag började läsa på heltid på mitt program som förhoppningsvis ska leda till ett njutbart och välbetalt jobb i framtiden. Och gissa vad? Det gick bra. Jag klarade faktiskt av att läsa i ett högt tempo. Och det var verkligen högt. Jag hade läst på halvtid terminen innan, och innan dess var jag sjukskriven i knappt ett år. Att komma tillbaka till heltidsstudier kändes otorligt bra, och jag var stolt över mig själv. Folk omkring mig var stolta över mig oxå.

Jag mådde bra. Kanske inte till 100 procent, men till 80 kanske, om man kan ställa sånt i siffror. Livet kändes hur som helst bra. Jag orkade söka sommarjobb, även om jag inte fick något. Så småningom fick jag också en lägenhet, något som gjorde min tillvaro ännu bättre. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att flytta in i den.

I slutet av augusti började jag plötsligt må väldigt psykiskt dåligt utan någon klar anledning. Det kom som en blixt från himmelen. Nära inpå avled även min farmor vilket gjorde saker värre. Jag saknade henne - gör det fortfarande, även om jag hanterar det bättre nu. Jag tänker inte gå in på detaljer under den här tiden. Många vet redan vad som hände.

Hur som helst. Mitt läge ledde till självskador och jag valde att lägga in mig på sjukhus för att skydda mig själv. Ingen runt omkring mig, och inte heller jag, insåg att jag skulle vara kvar där i 2,5 månader. Det var hårt. Jag var verkligen på botten. Jag hade däremot stort stöd från många håll. Avdelningen svek mig i slutet av min tid där, och jag skulle inte återvända dit och jag så behövde.

Så småningom blev jag bättre och 10 november, dagen innan min 23-årsdag, blev jag utskriven. Det kändes jätteskönt. På min födelsedag firade Linnéa och jag även hennes bemärkelsedag på Heron City och jag fick tillfälle att släppa loss och inte minst ha riktigt roligt. Det betydde oerhört mycket <3.

Jag är väldigt glad att jag var utskriven under jul och nyår. Det gjorde allting så mycket lättare. För första gången firade jag utan farmor, och det kändes vemodigt, för oss alla, tror jag. Men det gick. Jag hade fortfarande min familj, och mina närmaste släktingar, som stått vid min sida under hela sjukhusperioden.

Nu är det januari och jag vet fortfarande inte riktigt hur mina studier kommer se ut. Det beror på om jag kommer in på den halvtidskurs som jag hamnat på reservplats i. Men det löser sig. Jag kommer också flytta in i den lägenhet som stått tom sedan september.

I alla fall, 2011 var stärkande till en början, då mycket positiva saker avlöste varandra. Efter inläggningen på sjukhus har jag fallit tillbaka en bit. Men jag kämpar på, och försöker gå framåt.

Älskar dig farmor, och kommer att sakna dig massor. Nu slipper du lida. Hoppas att du är på en bättre plats nu, där du är varm, stark och trygg. Stora kramar över de sälla jaktmarkerna.

Hej igen, mina kära vänner och läsare! Sätt er bekvämt och bunkra upp er med en kudde, för nu ska jag berätta något som är viktigt för mig!

Den 5:e augusti, alltså för några dagar sedan, var det ett år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning. Jag har varit på gott humör ända sedan i fredags på grund av detta. Det känns så otroligt skönt att kunna se tillbaka på den tiden och veta att jag tagit mig ur den otroliga pärs som det innebar. Jag är stolt över mig själv och jag känner att om jag kunde komma ur det, så klarar jag av vad som helst!

Det känns som om jag borde skriva något episkt inlägg om kampen mot anorexi, men det behövs nog inte. Jag ville bara berätta för er att det nu har gått ett år sedan den där underbara dagen. Jag firade det stilla med att se på Harry Potter med brodern min ^^

Hoppas ni alla mår bra och tar er framåt i livet såsom ni vill :) Kram på er!

Jag har fått egen lägenhet, äntligen! En tvåa i Flemingsberg, studentlägenhet. Jag har velat flytta hemifrån så länge, nu händer det verkligen! Yay!